Antonia

Idag: första dagen på höstterminen nollnio.

Förmiddagen var tokhypad. Alla hade en ”hälsa på alla-mission” och  stämningen var urglad på ett lätt speedat sätt. Inte undra på det dock, när folks sinnen är uppskruvade av den oerhört upphetsande klinikintroduktionen och florerande ”nya influensan”-rykten .

Det blev inte heller direkt tystare när nya namnskyltar med namn och ”Läkarkandidat” i fin blå text mot vit bakgrund delades ut. Det är ju nu det börjar!

Hypad stämning till trots kunde man ändå se några huvuden nicka till under den stimulerande föreläsningen om astma och allergi som fick mjukstarta introveckorna. Denna gång var det dock inte mina ögonlock som frenetiskt klippte för att åter finna fokus i ett halvsovande läge. ( Inte heller gled jag in i salen 10 minuter försenad för att inta min plats längst bak i salen, där de coola barnen sitter.) Kors i taket och cred till mig är berättigat!

Vilken tur att universitetsprästen också talade om för oss att det är OK att tycka att det är jobbigt. Det är OK att känna att den första kliniska terminen är en övermäktig, med tanke på de nya och stundtals psykiskt påfrestande situationer man kan komma att ställas inför.

Det är OK att sjukskriva sig berättade även studenthälsan.

Fint tänkte jag! Men jag kunde ändå inte låta bli att i mitt stilla sinne tillägga; ”Men hallå, du står inför en klass av elitister, MVG-barn ända ut i fingerspetsarna, ambitiösa så det förslår och begåvade på de flesta fronter. Folk som lever efter mantran som ”jag kan själv”, ”vill man ha något gjort får man göra det själv” och ”några kvällskurser kan ju inte skada”. Folk som inte gärna erkänner sig besegrade. Ofta det kommer att hända…”

Å andra sidan vet man dock aldrig. Dagen KAN komma då man råkar glömma rustningen hemma och elitisten inom en famlar i mörker. Det är möjligt. Rent teoretiskt.

Efter lunch på sjukhusrestaurang (olika tekniker i salladsbergsbyggande kunde skådas och utvärderas) väntade första fallstarten. I love PBL! Pause. Not so much kanske.

Dagen avslutades med några (6!) timmar av fikande och shoppande på stan. Och blir man inte glad i själen så säg, när ens kursböcker kostar 1000 kronor styck (och man bör köpa minst tre olika). Pheeew, tur att man har råd!

I övrigt gött liv. Hej termin 5!

(... hej matlåda?)

I dubbel bemärkelse, för det känns faktiskt lite kallare och mer höstigt efter en lite drygt (och dryg..) två timmar lång resa norrut.

Gräset är inte riktigt lika grönt, vinden biter något mer.  Och såg jag inte nyss ett löv falla från det träd som så effektivt skyddar mitt rum från insyn?

Kanske är det bara det platta fallet från att vara omgärdad av familj och åter få husera på en lite större yta än mina 20 kvm som jag tycks uppleva när ensamheten nu kommer över mig. Mitt korridorrum känns liite mindre än förr, och återkomsten till Uppsala känns liite mer vemodig än väntat!

Som tur är vet jag att känslan går över! Det är den obligatoriska post-besök/hemmavistelse depressionen som än en gång sänkt sig över mig liksom så många andra studenter i dessa tider. En depression som än en gång kommer att lätta om någon dag när man får alldeles för mycket att tänka på för att orka sura över att man tvingas ställa sig vid spisen o tillreda matlådor för egen maskin.

Det hör liksom till att sörja hemmaservicens och familjelivets ”bortgång”, och det gör lika ont varje gång de rycks ifrån en. Och varje gång vänjer man sig lika snabbt vid att åter ta hand om sig själv för en period, så pass mycket att det kanske dröjer ett tag till nästa visit..

Att man tillslut finner sig tillrätta igen hindrar förstås inte timlånga uppdaterings- alt. jag-känner-mig-lite-ensam-just-nu-samtal med nära och kära. Men när man bor i korridor blir det förstås inte många av den senare typen heller.  (Korridor vs. lägenhet: 1-0)

På tal om korridor bor jag ju nu i en, för mig, helt ny! Och om den var tom i juli månad när jag också huserade här så borde den vara allt annat än det just nu, dagen innan massvandringen till universitetets alla större salar för upprop äger rum.

Kanske dags att koppla på charmen och göra entré på riktigt?

Eller gå ut i solen och njuta av min sista sommarlovsdag år 2009?

Svårt val…

Dagen då jag blandat mitt sista alginat på Folktandvården är kommen! Nu sitter jag här, alldeles tokledig i två dagar till! Ja, jag erkänner, det hade gärna fått vara två veckor, eller varför inte månader när jag ändå drömmer, men för en gångs skull är gräset inte så mycket grönare på andra sidan (det är sällan det vänner, inte ens nu när väderomslaget inte längre går att ignorera..).

Jag är förvånansvärt mätt på sommaren 2009.

Kan inte låta bli att förvånas över hur otroligt fort denna sommar ändå tycks ha passerat. Sommaren 2009 visade sig bli en sommar full av mycket som kan sammanfattas som ”nytt”. Nya länder, bekantskaper , upplevelser, erfarenheter och insikter . Nya glädjeämnen och nya ärr. Och massor med film och East.fm!

Nytt boende blev det också, i dubbel bemärkelse! Förutom att jag i Augusti möttes av ett totalrenoverat och superfräscht hus på hemmafronten har det även flyttats big time i pluggstaden (tack underbara mor och bror!). Inte lika nyrenoverat där förvisso, men känns helrätt!

Parallellt med flytt och diverse andra äventyr i Uppsala fick jag och E i Juli även smaka på frukten av föregående termins hårda och stundtals något stressiga LEO-arbete (LEO = Local Exchange Officer). Men det gick fint tillslut och jag klappar både mig själv och E på axeln för en lyckad insats som organisatörer, hönsmammor och lokal klagomur för de vilsna läkarstudenterna på praktikutbyte i vår stad. Big up!

E är för övrigt en väldigt spännande person som idag enligt egen utsago hade många nära-Fyrisån-upplevelser (Been there, done that min långe vapendragare!) under en kajakpaddlingtur med sin trevlige och alldeles "ofjollige" vän.

Men detta äventyr klarade han sig dock torr och helskinnad ur, och kan därför ikväll skådas i sällskap med min andra E, henne kallar vi för enkelhetens skull AZ, på en av stadens bästa nationer. Fartigt värre! ("Skrevs detta sidospår på eget initiativ?" kan en vaken läsare fråga sig...)

Vidare fortsatte sommaren med hemstad, de traditionsenliga kompisdejterna och lite hederligt arbete den sista månaden av lovet. En månad som nu alltså är förbi! Men, när man tror att den något gråare vardagen väntar ( egentligen ett epitet som inte kan appliceras på Uppsala...) så förvånar sommaren 2009 ännu en gång, dock kanske för sista gången. På måndag väntar som bekant en ny termin och en ny höst. Och förhoppnigngsvis massor annat som kan adderas till kategorin ”nytt”!

Nu ska jag ut och fånga dagen, eller det som är kvar av den!

Over and out.