Antonia

Ja. Jag är ganska egocentrerad.  Jag är solen i mitt eget lilla universum. Mina problem är de äkta problemen. Pneumoni och diarré dödar otal individer världen över . Folk i andra länder svälter. I min värld avhandlas ffa försovningar, hjärtesorg, spruckna nagelband och nya influensan (om den drabbar mig). Fokus ligger här.

Men ibland händer det faktiskt. Jag tar ett steg tillbaka, kliver ut ur min egen lilla bubbla. Reser mig ur självömkan/ grubbel och ser bortom mina egna problem.

Ser alla andra människor. Ser alla andra slag. Slag som för någon är minst lika viktiga som mina egna är för mig. Slag som också utkämpas varje dag, osynliga för omvärlden.

Dolda bakom ett leende?

Eller genererar de kanske ett leende? För ibland vinner man sin strid, och går från slagfältet lite stoltare, lite mer rakryggad samt lite mer rustad för nästa batalj man kan komma att ställas inför. En sak är ju trots allt säker; det kommer tydligen alltid fler.

Det kommer alltid fler tillfällen då man måste ta ställning och agera ut sina beslut. Det kan röra sig om att radera ett nummer från sin telefonbok, säga nej fast man egentligen inget hellre vill än att säga ja och bryta tärande umgängen. Inte äta godis alla dagar i veckan trots de utomordentliga ursäkterna ”tentaplugg” eller förkylning. Släpa sig till gymmet trots att kvällsmosigheten lagt sig. Sluta facebookstalka.

Eller mer abstrakta saker som att inte förlora fokus, hålla kvar vid sina drömmar och mål. Realisera sina drömmar och mål? Lätt ibland. Svårt andra stunder.

Det är dock konstaterat; alla utkämpar strider. Det har dessa månader varit tydligare än någonsin i min bekantskapskrets. Folket utan ”riktiga” problem, klicken av människor som för det mesta glider genom tillvaron.

Jag är bra på att vara en sådan; hålla distans, fokus på mig och vad jag vill.

Jag interagerar dock naturligtvis också med min omgivning. Jag utkämpar uppenbarligen också mina privata slag. Slag viktiga och nödvändiga för mig, min verklighet och mitt liv.

För varje slag man vinner hoppas jag att man lämnar fältet mer rakryggad, med bättre självkänsla och självförtroende. Redo för nya utmaningar. Klokare. Leende.

Det pågår dagligen krig i allas våra världar.

Idag vann jag ett slag.

När namnet Anna Anka började figurera lite överallt i media var jag clueless.

Vem är hon?

Vad gör hon?

Vem bryr sig?

Anar dock att serien hon medverkar i kan vara en riktig skrattfest...

Veckan som gått har varit en riktigt berg- och dalbana .Till dalarna hör klippningar som inte riktigt föll mig i smaken, blåtiror och förkylningen som aldrig ger med sig.

I ärlighetens namn är dock bergen fler än dalarna. Blåtiror är faktiskt inte jättesvåra att sminka över, vilket man kan göra och samtidig konstatera vilken enorm tur man har ibland, då otyget som skapade den faktiskt kunde ha träffat lite högre upp. Min högsta önskan aldrig riktigt varit att bli blind på ett öga, tro det eller ej.

Om man sedan spinner vidare på önskningar har veckan inneburit ganska många nytillskott på prylfronten. Och kunskapsfronten, då jag lite djärvt skulle vilja tillstå att jag nu är något kunnigare i akut omhändertagande av patient med ABCDE problem än i början av veckan.

Prylarna har jag att tacka min familj och det årliga födelsedagsfirandet för. Även om jag redan innan dagen D (”Då jag blir ett år äldre och förhoppningsvis lite klokare”) önskat och också fått allt jag ville ha, lyckades mina underbara föräldrar ändå överraska tidigt på morgonen med favorittårta, sång och ännu fler presenter. Klockan nio en lördagsmorgon, i en stad som ligger tre timmar med bil från hemorten...

Det tål att sägas igen; jag vann föräldralotteriet.

Parentes: Naturligtvis ”vet” jag att man inte kan köpa lycka (eller kan man? Grammatici certant. ). I alla fall inte ”riktig” lycka (allt är en definitionsfråga och lite av en filosofisk diskussion egentligen).

Men om man redan råkar vara ganska tillfreds med livet och sådär härligt lycklig i själen skadar det ändå inte med lite bonuslycka, lite lyckotopping skulle man ju kunna kalla det. I min mening. Slutparentes.

Så det, mina vänner, tillsammans med solsken, umgänge med mamma o pappa, bullfest (sju olika sorters bakverk knåpade jag o E ihop), fler presenter, underbara kompisar, trevligt sällskap, fjäsk från T4, massor av gratulationer, utgång och konsert med [ingenting] är receptet på en grym födelsedag tillika perfekt avslut på min vecka av berg och dalar!

Gott nytt år!

Ingenting. Världens bästa bandnamn?