My brain says no, but my body says yes!
Just ask Donkey Kong. He's in my crew.
That means the ocean.
Hypertoni är ju inte en speciellt sexig sjukdom...
Var det månne gårdagens springtur som gjorde det? Eller kick-ass-utgången på snerk?
Det får vi aldrig veta. Det enda som är riktigt säkert är att jag idag gör bäst i att nyttja stämbanden så lite som möjligt, samt att "stroke vet ni, är något man INTE vill ha." .
Något som även är ganska säkert är att Med C ikväll kommer fyllas av hungriga studenter som medelst gratis pizza (studenter, ett förutsägbart släkte.. eller bara väldigt pizzasugna?) lockas till att närvara på infokväll och årsmöte. Till dessa skall jag och långa farbrorn sälja in posten som Local Exchange Officer . Piece of cake...
Whoop!
LCHF
Note to self...
Men planera inte in en heldag i shoppingens tecken (hej höstens nya tillskott till "T-shirt o jeansmode", höstkappa-, och klänningsamlingen ) i en huvudstad nära dig dagen efter."
Huvud (AJ)
Axlar (aj)
Knä (aj)
och
Tå (AJ)
Men trevligt var det!
Nästa anhalt: sängen.
När livet ger dig fallstudier; städa.
Mat för de kommande dagarna puttrar ute i köket.
Nu sitter jag här med en kaffekopp i handen i mitt rum som som närmast kan liknas vid ett slagfält.
På ALLA tidigare fria ytor trängs för tillfället kläder, böcker, tidnigar, smink, ljuslyktor och miniräknare.
Lägg till det lite moody musik, dis utanför fönstret och en pågående förkylning.
Det är ju nästan så att man vill gråta.
Men bara nästan. För nej, jag gör ju inte sådant. Så man kanske borde städa i stället?
Det är förvisso inte tentavecka MEN jag har trots allt fallredovisning imorgon, inför vilken jag inte ens öppnat böckerna.
Det får duga.
Vid väl vald ålder hoppar jag fallskärm och avstår från att lösa ut den.
Ibland har man såklart oturen att kliva på en av de andra varianterna (kanske för man vill göra medföljande vän glad, eller så glömde man för en stund vad det var man faktiskt gillar). Ni vet de som snurrar jättesnabbt, vänder upp och ner på både magsäck och rumsuppfattning samt som man bara önskar man kunde stoppa i förtid och kliva av.
Även de mer obehagliga åkturerna tar dock turligt nog slut och man kan, med lite baby-rosa spunnet socker i handen, ta en time out på väl vald bänk innan man åter slänger sig ut i folkhavet för att testa säsongens nya underhållningstillskott.
Men vad händer om och när man fått turen att spendera säsong efter säsong, år ut och år in, bland attraktionerna och karusellutbudet till slut börjar te sig lite begränsat? När de rödgula varningskyltarna i helt plötsligt är värda en andra titt och därtill verkar syfta på dig. När det inte längre är känns "värt" att hänga med, kanske för att man faktiskt inte gör det. Då processerna går lite fööör långsamt och marginalerna inte längre är på din sida.
Vad ska man göra då?
Är det värt att fortsätta cirkulera på ett nöjesfält där farfarsbilarna helt plötsligt är din nya "Balder"?
Är det värt att chansa på att man inte kommer att ramla och bryta lårbenshalsen bakom chokladhjulet, eller att man en dag går i i lustiga huset och på något sätt inte lyckas hitta ut?
Att hoppas på att man får turen att likt madame Jeanne Calment vid 122 års ålder fade away i apoptos, eller att vid 104 års ålder fortfarande ha hela sin syskonskara vid sin sida, kanske är att hoppas på för mycket?
För visst är livet ett nöjesfält. Men den dag kommer då karusellerna konstant tycks vara stängda för reparation. Någonstans inte allt för långt bort kommer du att skymta det nya tivolit med de lite snabbare radiobilarna och de lite högre uppskjuten (eller är det bara du som blivit kortare?), men du kommer av någon outgrundlig anledning inte att finna det värt mödan att ta dig dit.
Du kommer att vara mätt på sockervadd. Bergen och dalarna får det inte längre att pirra i kroppen. "Fritt Fall" , med eller utan lutning, får dig inte längre att skrika rakt ut. Dina nära och kära står inte längre att finna bland biljettbås och heliumballonger. Är det då inte dags att gå hem?
CARPE DIEM!
Etsi pou me filouses, les kai imoun zwh sou...
Varför stort H tänker ni kanske? Jo, det indikerar det speciella med denna helg, att det varit en helg då jag varit riktigt, totalt och unerbart ledig.
Således har inget "borde plugga"-mantra legat och malt i bakhuvudet och gjort sig påmint så fort man börjar zappa mellan kanalerna på TV:n , streamar femte avsnittet i ordningen av random feel-good serie, eller cirkulerat lite för länge bland stadens butiker. Inget sådant, inte en tillstymmelse till pluggtänk och nästan inte heller något umgänge med programrelaterat folk när jag tänker efter.
Fredagen spenderades exempelvis något propedeutikbakis tillsammans med mor, som även försåg mig med godis, kläder och ny taklampa.
Under lördagen hann jag med lite häng i solen då sommarvärmen åter hittat till staden; jackor åkte av och den kontinentala stämnigen var på topp. Efter att ha avhandlat diverse dilemman kunde jag lättare om hjärtat vinka av mamsen och börja piffa inför kvällens yra med Ypsilon.
HöstYran med denna damförening var min första, och skulle bland annat visa sig innebära gälla röster, fnitter, grova skämt, skvaller, vackra klänningar, sminkprat, dans, sång, bakisfilm-tips (serier och tecknat dominerar), "Främling" , strumpebandskontroll och skratt. Norrlands- och höstinspirerad meny, bubbel och lingonsnaps bidrog till den festliga stämningen, och jag kunde efter dans in på småtimmarna konstatera lyckad kväll som gav mersmak!
Idag tänkte försöka mig på att hänga upp min nya, toksnygga (och väldigt mycket "Antonia") taklampa. Hur jag klarar det vet man inte så noga, men är trots allt inte helt oäven på fixarfronten så det går nog bra.
I övrigt har dagen präglats av totalledigt söndagshäng, något jag med säkerhet klarar!
Over and out.
Söndagshäng ackompanjerat av bra musik är svårslaget.
Ny rubrik, Status: Trött, Punkt.
Klockan är 19.30 och du funderar på om det inte är läggdags snart medan du gäspar dig igenom ett styrelsemöte.
Är det nya influensan som gör dig en sorglig ursäkt för ditt vanliga jag, hålögd av trötthet men tappert leende?
Nej. Du har förmodligen bara drabbats av klin. Eller propedeutikveckan snarare.
Mycket roligt, mycket intryck, mycket övning och adrenalinpåslag titt som tätt. Efter en dag på kliniken knallar man trött mot "utsidan" genom Ackis kulvertsystem.
Väl hemma filar man antagligen lite till på sin status-fusklapp eller bättrar på rubriken "Aktuellt" i sina journalanteckningar som skall presenteras på morgondagens genomgång med gruppen, alternativt dikteras för att sedan föras in i patientens journal.
Något jag gjorde för första gången idag! (Woop!)
Det tog mig säkert dryga två timmar att producera denna första inskrivningsanteckning, komplett med helstatus anamnes och diger medicinlista (skall man ha nytt stycke för varje LM?!). Två timmar att alltså renskriva mina anteckningar till en något sånär professionell text, utan ett enda "u.a". Och naturlightvis sedan tala in detta på ljudfil något sånär förståeligt, med punkter, kommateringar samt nya stycken på de rätta ställena.
Allt för att en läkarassistent sedan skall kunna göra det till en trevlig journalanteckning. En anteckning formulerad av mig och som kommer att finnas i aktuell patients journal för e v i g t (typ).
Mina vänner; det är stort!
Denna skapandeprocess skall förvisso i framtiden inte ta mig två timmar, utan snarare några minuter. Tanken är nog även att man skall hinna med fler än en patient per eftermiddag; ett faktum som lätt kan ta ner en på jorden när man med stort sympatikuspåslag yttrat sitt "slut på diktatet".
Men snabbheten kommer med tiden har det sagts mig, jag ger alltså mig själv dispens och en mental dunk i ryggen för gott dagsverke!
Jag måste dock erkänna att det till en början kändes något fånigt och ovant att sitta framför en dator med en snitsig mikrofonanordning i handen och monotont tala in sina korthuggna menigar varvade med "ny rubrik" , "punkt" , "komma" och "nytt stycke". Hur kul kan det vara att lyssna på sådant dagarna i ända?
Lite roligare blir det såklart om man råkar staka sig på något ord, varpå en svordom undslipper ens läppar vilket resulterar i att man känner sig ganska manad att ta om aktuellt stycke.
(Denna omtagning är naturligtvis valfri, man kan naturligtvis även sända in diktatet komplett med stakningar, svordomar och konstiga formuleringar till assistenten, och därmed antagligen riskera att både dra på sig, eller formodligen sin handledare, en HSAN-anmälan samt bli känd som den otrevligaste läkarkandidaten i mannaminne... )
Avslutningsvis, efter en dag fylld av status, flashiga stetoskop, krepitationer, thé (nej, jag har inte anammat kaffedrickandet riktigt än), diktat och läkarpyjamasar (det är inte en rock, men klär mig bra ändå), måste jag ändå tillstå att det faktiskt känns ganska bra.
För att inte säga väldigt bra.
Och rätt.
Klin är kul (även om proppen enligt rykten är den roligaste veckan på resterande utbildningsperiod), och jag blir förmodligen en ganska bra och snabbdikterande läkare en vacker dag!
Anledningen till att jag vet att det blir en vacker dag är för att alla dagar egentligen är ganska vackra, om man tänker efter, när man trivs där man står mitt i livet och har allt man vill ha.
Idag var en vacker dag. Imorgon blir en vacker dag. Och min handledare rockar. I läkarpyjamas.
Slut på inlägget. Punkt.
Idag...
... kom första fjäsk-spexet. Preklin är också roligt!
... sprang jag med lätta steg längs Fyrisån i solsken. Och drog på mig en nätt förkylning?
... upptäckte jag Joshua Radin.
... vann jag ett av mina egna privata slag. Mer om det någon annan gång.
... log jag en hel eftermiddag.
... fick jag fler träningskompisar. Magrutor nästa?
... var en bra dag!
Lyckan i att ha syskon.
Ringer hem. På något omedvetet stadium för att mucka gräl. Min bror svarar, något oentusistiskt.
Det är allt som behövs.
Vi svär sedan lite och förbannar varandra en stund. Han gör tillslut en paus i muttrandet, frågar;
”- Men hur är det annars? ”.
Jag älskar mina bröder. Det är endast de som låter en komma undan med sådant beteende,som på något plan förstår att det behövs ibland. Det är endast dem jag kan skrika mig hes på, och bli skriken tillbaka på. För att sedan efteråt skratta tillsammans och veta att allt är OK.
K fortsätter med att insiktsfullt slå huvudet på spiken.
”- Har du kommit fram till om det blir en Mac än? ”
Jo, för visst är det bland annat DET som gnager. Konstant. Ett ältande som gör mig oerhört irriterad. Det har tagit upp alldeles för mycket tankeverksamhet och tid, men för en som lider av beslutsångest är det inte ett lätt beslut.
Blir det en Apple; vad ska jag då ha? En söt vit historia eller en mer upphottad Pro? Hur mycket minne behövs, och vilken storlek? Kommer det att innebära merarbete? Hur funkar egentligen en Mac? Är det mer värt att köpa en PC?
Mamma och pappa kunde inte vara mer ointresserade. Deras ståndpunkt lyder ”säg till när du bestämt dig så lägger vi över pengarna”.
Men att någon då i alla fall låtsas i bry sig om aktuellt dilemma i min lilla värld, även om jag vet att min bror faktiskt INTE tycker att jag ska skaffa Mac, värmer. Någon jag kan lägga upp mina argument för och se om de håller. Så att jag kanske kan bestämma mig innan år tjugohundra-aldrig.
Så idag ringde jag alltså hem, muckade gräl, och sade hej då lite gladare.
Hur gör ensambarn?
(Igår var det för övrigt "Kulturnatt". Jag kände mig som en barnfamilj. Jag tittade på EMOs (riktiga, parentes i parentesen) och köpte godis från marknadsstånd. Jag konstaterade att jag nog inte är så kulturellt lagd ändå.
Big surprise...)
Mera mys.
Ouch.
Body Toning och Dance Aerobics, vi ses nästa lördag, för vem orkar tolka mitt EKG sen liksom...
Men dagarna som föregått denna smärre svacka har dock varit topp! Fick sjunga på plera fronter igår, mamsen lade ännu ett år bakom sig, och Sanna bestämde sig för att fira. Efter födelsedagsmiddag rockade vi även ÖGs hittills bästa klubb i våra söta sommarkläningar. Jag misstänker dock att våra "rosa rosor på vit grund " kan ha sett malplacerade ut mellan svartrockarutklädda nollor.
Det är kanske inte OK längre, slog det mig, att kalla årstiden sensommar. Hej höst med gråa koftor, svarta partystasser och smink i jordnära färger!
På tal om sensommar kom jag nyss att tänka på att jag för några år sedan faktiskt tog sommarens sista utomhusbad den 11 september. I varmt vatten bör tilläggas.
Idag tittar jag ut, förvisso skiner solen från en molnfri himmel, men det går inte att ta miste på bettet i luften när jag öppnar fönstret; höstluft. Som höstbarn (selektivt, höstregnen har aldrig riktigt varit min grej...) passar det mig perfekt. Men "globala uppvärmningen", where did you go?
Förslagsvis fick den kliva åt sidan till förmån för den "ekonomiska krisen"... There can only be one.
Vidare kanske förkylningen kom lägligt ändå, det föranleder fler lugna promenader i solen. Med gott samvete.
Ikväll skall jag även vuxet bevista kulturnatten, kolla konserter och roliga teaterföreställningar.
Tills natten faller; carpe diem, ut och var ledig i solen!
Ora et labora
Tio fall, ett seminarium och ett styrelsemöte står nu mellan mig och helgen.
Till min hjälp har jag obegränsat antal koppar thé, kaloristinna livsmedel, koffeintabletter, springskor, kurslitteratur OCH... wikipedia!
Bring it on!
Dagens facebook-horoskop.
but it doesn't take you long to kick into gear and repay the favor.
Life is great, and you feel like a part of something big.
Så himla rätt. Ad astra!
Lite fall på det kanske...
Behövde du också trängas med ekonomnollor, Gottfried?
I fredags invigdes nya boendet på festfronten. Sushi, vin, skratt och fjortismusik. Försök till att alltid höras liiite mer än musiken. Dans på alldeles för liten yta. Lite EMO på några fronter.
Mysigt, festligt och hjärtligt roligt!
Utgången på ÖG därefter ledde dock till många svordomar. Nollning och trånga gångar ut till inhängnade rökrutor förbannades. Men säg det onda som inte för något gott med sig; hade man en inre önskan att känna sig som boskap och bevistade sagd nation i fredags kan man alltså nu checka av det från listan.
Men vi lyckades roa oss ganska bra bland nollor av alla de slag ändå. En bra kväll!
Eftersom jag är student har jag inte mycket annat än deviset Carpe Diem att leva efter för det mesta. Särskilt lediga dagar och kvällar grips och innebär oftast samkväm i varierande form. Därför gick även den vackra lördagen i festens tecken. Denna gång Jungfrublot på Norrlands, en kväll som gav mersmak!
Nu tror ni kanske att trevligheterna slutade med festkvällar i dagarna två? (Två dagar räckte dock på partyfronten. Tiden som vecka ut och vecka in spenderades sovandes om dagarna och festandes om nätterna, utan att få nog eller tröttna, när tog den slut? När prioriterade jag om? När blev jag "gammal"? )
Icke! Naturligtvis hann jag och E även klämma in x antal timmar ekonomi/IFMSA under helgen, något det för övrigt känns som vi gjort så det räcker och blir över de senaste månaderna... (Note to self: Nästa gång jag lägger ner så ofantligt mycket arbete på någonting, någonting som dessutom tog en tredjedel av mitt sommarlov i anspråk, skall jag se till att det är avlönat. Punkt.)
Efter två lyckade festkvällar, ekonomidagar och annat skoj gav jag mig själv dock order att tagga ner lite på söndagen. Denna helg var trots allt helt "pluggfri", då innebär söndag "True Blood"-maraton och hemmahäng. Samt lite städning. Och rekognosering av Mac-utbudet!
Nackdelen med att bo i rum är nämligen att det lätt blir lite stökigt. Till det kan adderas att jag är ganska bra på att skapa oordning, med eller utan hjälp. Fråga min bror, eller vem som helst som sett mitt rum utan att det föregåtts av en dags städande.
Men eftersom glaset alltid är halvfullt är ju såklart fördelen med rum också är att det inte finns så mycket yta att stöka ned på, och det går relativt snabbt att skapa ordning igen. Något som man kan vara tacksam för, dagen efter festdag. Samt alla andra dagar.
I övrigt lever i någon form av tillfällig förvirring just nu. Jag chansar mig fram till datum och dag. Det enda jag med säkerhet vet är att denna vecka är en ganska hektisk sådan, trots det till synes luftiga schemat.
Men det kommer att gå bra. Och vem vet, till helgen kanske jag till och med hunnit bygga upp en önskan att återigen vimla runt bland nollor och studenter, återigen dansa mig till ömmande muskler och fötter samt göra fruktlösa försök att överrösta ljudanläggningar. Den som lever får se.
Over and out.
I bet you look good on the dancefloor.
Fallavslut om ett par timmar, det enda schemalagda idag.
Ibland är det dock svårt att läsa schema, eller hur AZ?
Tur att jag lyckats masa mig ur sängen redan innan det tidiga påringningen...
I afton: Partey.
"Cum grano salis", "Too blonde for med. school?" eller "Vem är Angina?"
Den lilla asken i vilken jag trodde mig ha EKG-kunskapen visade sig snarare vara en flyttlåda deluxe inredd med en stor fet labyrint. De två timmarna under vilka den upptäckten gjordes var nog ändå roligast!
Eller nej förresten! Är det kanske den en timme långa genomgången av protonspin och övriga fysikaliska principer som ligger till grund för MR som kammar hem priset som dagens "..." ?
Nu skall jag förvisso inte döma ut vikten av att veta varför och hur alla de avancerade maskiner jag kommer att ha till mitt förfogande inom en snar framtid, faktiskt fungerar. Inte heller skall möjligheten att förväxla T1 och T2 med B1 och B2 (bananer i pyjamas, ni vet...) förringas. Men stod det teknisk fysik på antagningsbeskedet, I wonder?
Sist på dagen, då folk beredde sig på att fly ur den då totalt syrebefriade salen kom dock Simon från T8. Med kakor och en gnutta humor introducerade han oss lite till det "kliniska" tänkandet.
Klinik for dummies, a.k.a nybakade läkarkandidater:
- Fika är bra.
- De kommande 3,5 åren; Presentera dig. Ofta. För alla. Hela tiden. Varje dag.
- Bli kompis med sjuksyrrorna. (But why?)
- Hur illa du än strular till någonting (läs någon?), gör det med ett leende på läpparna. För vem kan bli arg på en som alltid ler och är glad?
Något som också är roligt på riktigt, förutom den skörd skämt som efter dagen kan skådas i föreläsningsanteckningarnas ställe bredvid bilderna i mina h a n d o u t s (Ja, hand outs. Inte hands out eller andra varianter. Hur svårt kan det vara?!), är att mitt lilla bloggpåhitt tydligen inspirerat mina fränder till liknande företag. Nu skall det startas läkarbloggar lite här och var.
Grejt!
Det bevisar ju också att man för att blogga faktiskt inte behöver ha ett sjukligt bekräftelsebehov eller alldeles för mycket fritid (som man exempelvis kan använda till att "uppfinna ett eget språk"... ).
Man behöver tydligen inte heller ha en vilja att glamourifiera sig själv, sitt liv eller det man äter till frukost.
Eller?
Tja, namnförslagen ploppar i alla fall upp som höstsvampar i mitt huvud. Vad sägs om
"...Och vem är Angina?! - En läkarstudents bekännelser..."?
(Eller kanske tre läkarstudenters bekännelser.)
Typiskt inlägg: " Började klockan 8.15, som så många andra dagar. Min vana trogen snoozade jag lite för länge, blev lite sent fallarbete igår. Slevade i mig min havregrynsgröt snabbare än snabbast. Blev morot till "mellis" idag igen, tror det kan vara anledningen till att min hud börjar anta en lätt orange ton. Måste utredas!
Gick på förelänsingar. Fattade nada, men nickade i takt med resten av klassen och försökte verka insatt. (Note to self: läs på allt som kan tänkas vara viktigt inom ämnet "kroppen"). Anna hade hemmagjorda piroger o grejer till lunch. Fancy. Jag glömde min efterrätt hemma idag, annars hade jag lätt vunnit. Snart ska jag träna. Kanske laga mat. Definitivt sova. Men först kolla Littmanns nya, o läsa några kapitel i Sobotta såklart! Hmm, jag undrar vad de där "nationerna" alla snackar om egentligen är för något... "
Det vore väl inte så dumt?
På tal om plugg är det nu dags att jag gör skäl för epitetet "student" och tar tag i lungcancerfallet som skall redovisas imorgon (tror inte att ett behandlingsförslag a'la aktiv dödshjälp går hem, hur väl det än motiveras).
Lite grundläggande kardiologi skulle uppenbarligen inte heller skada...
Over and out.
One of those days.
Men alltid lär man sig något sägs det.
Det sorgliga är dock att jag, förutom att sitta bort en hel förmiddag (delvis på ett golv (GOLV!) i en överfull sal), inte ens kan erinra mig om vad det var jag spenderade tiden på. Vad gjorde jag istället för att lyssna?! Bevisligen var det något som just i den stunden kändes mycket viktigare än lite gratisinfo till kommande placering och tentamen...
Mumlade jag och E roligheter till varandra?
Planerade jag kommade sociala events? Kvällens outfit?
Funderade jag på vilken typ av taklampa som skulle göra sig bäst i mitt nya rum?
Lade jag månne ut dagens löprunda? (Nackdelen med att vara "ny" i staden är dock att alla "bra ställen" och trevliga träningsstråk inte uppenbarar sig lika lätt. Stadsskogen börjar kännas väl upptrampad, men följer man lämmeltåget av motionerande studenter är det just dit man förr eller senare kommer. Spår som spår tänker jag, och faller i detta avseende snällt in i ledet.)
Ingen vet. Inte heller jag. Jag åberopar temporärt hjärnsläpp.
Men även om förmiddagen 2 september kan gå till historien som veckans mest innehållslösa, förgylldes påföljande eftermiddag något av den nya cafeterians utbud av både smoothies och vänner jag inte träffat på månader.
Efter lunch har jag dessutom endast gjort nytta! Ackompanjerad av glad musik och sporadiska regnskurar utanför fönstret blir allt inomhusjobb dessutom ganska mycket roligare. Tur det!
Bjuder avslutningsvis på en liten boost. Big up yourself!
Glöm aldrig det!
Underbar.
Underbara människor omkring mig.
Underbar dag.
Underbar stad.
Underbart liv.
Underbar låt.
