Antonia goes T5. T5 goes "Preklin".
På övriga kårorter innebär slutet på de prekliniska terminerna en stor tenta. I Uppsala firar vi termin 5's intåg på den kliniska delen av utbildningen med fjäsk, spex, en hejdundrande sittning och fest. Lite bättre helt enkelt.
Den kväll, kvällen för Preklin, som det hypats för ända sedan vi ordnade spektaklet förra terminen har anlänt, och passerat.
Med dunder och brak drog vi fredags av ett Preklin som heter duga, eller snarare bevistade vi det Preklin som termin 4 ordnat för oss (och alla de övriga som också fick tag i biljetter och kunde deltaga under denna crazy afton) tillika byggt upp stämningen inför med spex och fjäsk och annat trevligt under terminen.
Och det var grejt.
Som sumobrottare drog vi runt på stadens gator, för att till slut hamna i det VIP-rum som upprättats åt oss på V-Dala. Där hade våra önskningar i form av potatisbuffé, nakna män, inoljade äldrekursare (mmm, kandidatkalendern 2009 lär bli en hit... ) massörer, sumobrottning, dansgolv, fria drinkar, presenter, sexiga sjuksyrror, Twilight-inslag, chokladfontäner och allt vad det var tillgodosetts av de arrangerande T4orna, och där hängde vi alltså ( och vilket häng sedan) tills vi några immar senare skulle göra vår grand entrance inför x antal hundra sittande på V-Dala.
Sick!
Kvällen fortsatte med T5's dans, seriöst inövad och otroligt synkad. Vi tog sedan plats vid honnörsborden framför scenen och sittningen kunde börja med middag, T1-dans (T1 serverar alltid på preklin) , spex, filmvisning och random matkrig. Det var trots allt Preklin, och inget Preklin utan lite lätt kaos. (Har från säkra källor fått höra att terminens preklin går till historien som det stökigaste hittills på Vdala, den enda nationen som fortfarande ställer upp med lokaler för denna extravaganta temasittning. Whoop! )
Efter sittning; släpp, häng, kolla på de fina "studentskyltarna " av en del av oss T5or som pyntade väggarna (terminens sittningstema: "Ett minne för livet", synd bara att någon annan gillade min så mycket att de bestämde sig för att ta med den hem vid kvällens slut ) och dansa sig trött till superbra band och DJ. Allt iförd sumobrottardräkt förstås, som faktiskt var ganska sval och behaglig när fläkten som höll den uppblåst fungerade som den skulle.
Allt som allt en underbar dag och kväll!
"Tänk att det finns så många upplagor av Jonas..."
Plötsligt händer det!
Dagen är kommen. Antonia; notorisk campingmotståndare köper sovsäck. Slänger in ett liggunderlag också, när en ändå är i farten.
Om attiraljerna de facto skulle användas till camping skulle någon dock få göra ett Mini Mental Test på undertecknad. Nu är ändamålet middag, fest och övernattning på torp ute i obygden. Ordningen kan alltså ses som återställd.
Först; sista akutpasset för terminen och lite paradjournalförfattande.
Livet är fint. Carpe diem.
Fred ut.
Helg, where are thou?
Läskigt faktum nr 1:
Var hemma över helgen. Det var trevligt, och som sig bör flög tiden förbi.
Nu dröjer det minst en månad till nästa visit, eftersom jag är bra på att fylla upp min lediga tid. Stress?
Läskigt faktum nr 2:
Tredje veckan på akutblocket startar idag, det börjar dra ihop sig mot utplacering. Falun.
Läskigt faktum nr 3:
Hoppsan. vågen visar att det blivit lite för mycket av det goda på senaste tiden.
Ut i spåret med mig!
Det var väl det.
Inget av astronomisk storleksgrad, men behöver jag påminna er om att vi, som alltid, avhandlar i-landsproblem?...
Över och ut.
Dr. Snygg goes akuten
Idag var första riktiga dagen på akuten. Vi snackar inte mjukstart heller. Undertecknad slängdes in till, och gjorde en lite tafatt somatisk undersökning på en patient som egentligen borde sökt psykakut och som inte hade något direkt somatiskt fel i övrigt. Vilket jag även hade koll på, därav det lite mindre omfattande statuset.
I efterhand blev jag dock tillsagd att diktera journal... Oops.
Jag steppade efter det up mitt game och nästa patient tillika första inskrivning gick någorlunda smooth.
Förmiddagen inehöll också bl.a hypotermi, TIA-misstankar och akut njursvikt, lite som ett avsnitt av "Sjukhuset". Kanske för att vi är på... sjukhuset.
I övrigt gav jag mig idag även ut i löpspåret efter sjukfrånvaro och passade på att glida runt på sjukhuset i mina nya inneskor.
Summa summarum: Mina MBT-skor är grymma (tack mamsen!), och akuten är kul!
I efterhand blev jag dock tillsagd att diktera journal... Oops.
Jag steppade efter det up mitt game och nästa patient tillika första inskrivning gick någorlunda smooth.
Förmiddagen inehöll också bl.a hypotermi, TIA-misstankar och akut njursvikt, lite som ett avsnitt av "Sjukhuset". Kanske för att vi är på... sjukhuset.
I övrigt gav jag mig idag även ut i löpspåret efter sjukfrånvaro och passade på att glida runt på sjukhuset i mina nya inneskor.
Summa summarum: Mina MBT-skor är grymma (tack mamsen!), och akuten är kul!
Vad vi borde göra om dagarna.
När namnet Anna Anka började figurera lite överallt i media var jag clueless.
Vem är hon?
Vad gör hon?
Vem bryr sig?
Anar dock att serien hon medverkar i kan vara en riktig skrattfest...
Höstbarn.
Veckan som gått har varit en riktigt berg- och dalbana .Till dalarna hör klippningar som inte riktigt föll mig i smaken, blåtiror och förkylningen som aldrig ger med sig.
I ärlighetens namn är dock bergen fler än dalarna. Blåtiror är faktiskt inte jättesvåra att sminka över, vilket man kan göra och samtidig konstatera vilken enorm tur man har ibland, då otyget som skapade den faktiskt kunde ha träffat lite högre upp. Min högsta önskan aldrig riktigt varit att bli blind på ett öga, tro det eller ej.
Om man sedan spinner vidare på önskningar har veckan inneburit ganska många nytillskott på prylfronten. Och kunskapsfronten, då jag lite djärvt skulle vilja tillstå att jag nu är något kunnigare i akut omhändertagande av patient med ABCDE problem än i början av veckan.
Prylarna har jag att tacka min familj och det årliga födelsedagsfirandet för. Även om jag redan innan dagen D (”Då jag blir ett år äldre och förhoppningsvis lite klokare”) önskat och också fått allt jag ville ha, lyckades mina underbara föräldrar ändå överraska tidigt på morgonen med favorittårta, sång och ännu fler presenter. Klockan nio en lördagsmorgon, i en stad som ligger tre timmar med bil från hemorten...
Det tål att sägas igen; jag vann föräldralotteriet.
Parentes: Naturligtvis ”vet” jag att man inte kan köpa lycka (eller kan man? Grammatici certant. ). I alla fall inte ”riktig” lycka (allt är en definitionsfråga och lite av en filosofisk diskussion egentligen).
Men om man redan råkar vara ganska tillfreds med livet och sådär härligt lycklig i själen skadar det ändå inte med lite bonuslycka, lite lyckotopping skulle man ju kunna kalla det. I min mening. Slutparentes.
Så det, mina vänner, tillsammans med solsken, umgänge med mamma o pappa, bullfest (sju olika sorters bakverk knåpade jag o E ihop), fler presenter, underbara kompisar, trevligt sällskap, fjäsk från T4, massor av gratulationer, utgång och konsert med [ingenting] är receptet på en grym födelsedag tillika perfekt avslut på min vecka av berg och dalar!
Gott nytt år!
Ingenting. Världens bästa bandnamn?
Här är ditt liv.
Desperate Housewives
Grey's Anatomy
Private Practice
One Tree Hill
True Blood
Gossip Girl
Nip / Tuck
Scrubs
Heroes
90210
Greek
Grey's Anatomy
Private Practice
One Tree Hill
True Blood
Gossip Girl
Nip / Tuck
Scrubs
Heroes
90210
Greek
Vem behöver ett eget liv när det finns så många fiktiva att följa?
Hypertoni är ju inte en speciellt sexig sjukdom...
Oj, nu har dagen kommit; dagen då min semilatenta dunderförkylning brutit ut på riktigt.
Var det månne gårdagens springtur som gjorde det? Eller kick-ass-utgången på snerk?
Det får vi aldrig veta. Det enda som är riktigt säkert är att jag idag gör bäst i att nyttja stämbanden så lite som möjligt, samt att "stroke vet ni, är något man INTE vill ha." .
Något som även är ganska säkert är att Med C ikväll kommer fyllas av hungriga studenter som medelst gratis pizza (studenter, ett förutsägbart släkte.. eller bara väldigt pizzasugna?) lockas till att närvara på infokväll och årsmöte. Till dessa skall jag och långa farbrorn sälja in posten som Local Exchange Officer . Piece of cake...
Whoop!
Var det månne gårdagens springtur som gjorde det? Eller kick-ass-utgången på snerk?
Det får vi aldrig veta. Det enda som är riktigt säkert är att jag idag gör bäst i att nyttja stämbanden så lite som möjligt, samt att "stroke vet ni, är något man INTE vill ha." .
Något som även är ganska säkert är att Med C ikväll kommer fyllas av hungriga studenter som medelst gratis pizza (studenter, ett förutsägbart släkte.. eller bara väldigt pizzasugna?) lockas till att närvara på infokväll och årsmöte. Till dessa skall jag och långa farbrorn sälja in posten som Local Exchange Officer . Piece of cake...
Whoop!
LCHF
Note to self...
"Det är jättebra att ha en grymt kul kväll med goda vänner, fjäsk, Preklin-teaser och svängig reggae.
Men planera inte in en heldag i shoppingens tecken (hej höstens nya tillskott till "T-shirt o jeansmode", höstkappa-, och klänningsamlingen ) i en huvudstad nära dig dagen efter."
Huvud (AJ)
Axlar (aj)
Knä (aj)
och
Tå (AJ)
Men trevligt var det!
Nästa anhalt: sängen.
Men planera inte in en heldag i shoppingens tecken (hej höstens nya tillskott till "T-shirt o jeansmode", höstkappa-, och klänningsamlingen ) i en huvudstad nära dig dagen efter."
Huvud (AJ)
Axlar (aj)
Knä (aj)
och
Tå (AJ)
Men trevligt var det!
Nästa anhalt: sängen.
Vid väl vald ålder hoppar jag fallskärm och avstår från att lösa ut den.
Livet är lite likt ett nöjesfält man aldrig kan få nog av. En salig blandning av "pirr-i-magen"-attraktioner och farfarsbilar. Långa köer. Berg och dalar. Läskiga karuseller eller hysteriskt roliga, karuseller som får dig att hålla andan eller skrika rakt ut.
Ibland har man såklart oturen att kliva på en av de andra varianterna (kanske för man vill göra medföljande vän glad, eller så glömde man för en stund vad det var man faktiskt gillar). Ni vet de som snurrar jättesnabbt, vänder upp och ner på både magsäck och rumsuppfattning samt som man bara önskar man kunde stoppa i förtid och kliva av.
Även de mer obehagliga åkturerna tar dock turligt nog slut och man kan, med lite baby-rosa spunnet socker i handen, ta en time out på väl vald bänk innan man åter slänger sig ut i folkhavet för att testa säsongens nya underhållningstillskott.
Men vad händer om och när man fått turen att spendera säsong efter säsong, år ut och år in, bland attraktionerna och karusellutbudet till slut börjar te sig lite begränsat? När de rödgula varningskyltarna i helt plötsligt är värda en andra titt och därtill verkar syfta på dig. När det inte längre är känns "värt" att hänga med, kanske för att man faktiskt inte gör det. Då processerna går lite fööör långsamt och marginalerna inte längre är på din sida.
Vad ska man göra då?
Är det värt att fortsätta cirkulera på ett nöjesfält där farfarsbilarna helt plötsligt är din nya "Balder"?
Är det värt att chansa på att man inte kommer att ramla och bryta lårbenshalsen bakom chokladhjulet, eller att man en dag går i i lustiga huset och på något sätt inte lyckas hitta ut?
Att hoppas på att man får turen att likt madame Jeanne Calment vid 122 års ålder fade away i apoptos, eller att vid 104 års ålder fortfarande ha hela sin syskonskara vid sin sida, kanske är att hoppas på för mycket?
För visst är livet ett nöjesfält. Men den dag kommer då karusellerna konstant tycks vara stängda för reparation. Någonstans inte allt för långt bort kommer du att skymta det nya tivolit med de lite snabbare radiobilarna och de lite högre uppskjuten (eller är det bara du som blivit kortare?), men du kommer av någon outgrundlig anledning inte att finna det värt mödan att ta dig dit.
Du kommer att vara mätt på sockervadd. Bergen och dalarna får det inte längre att pirra i kroppen. "Fritt Fall" , med eller utan lutning, får dig inte längre att skrika rakt ut. Dina nära och kära står inte längre att finna bland biljettbås och heliumballonger. Är det då inte dags att gå hem?
Ibland har man såklart oturen att kliva på en av de andra varianterna (kanske för man vill göra medföljande vän glad, eller så glömde man för en stund vad det var man faktiskt gillar). Ni vet de som snurrar jättesnabbt, vänder upp och ner på både magsäck och rumsuppfattning samt som man bara önskar man kunde stoppa i förtid och kliva av.
Även de mer obehagliga åkturerna tar dock turligt nog slut och man kan, med lite baby-rosa spunnet socker i handen, ta en time out på väl vald bänk innan man åter slänger sig ut i folkhavet för att testa säsongens nya underhållningstillskott.
Men vad händer om och när man fått turen att spendera säsong efter säsong, år ut och år in, bland attraktionerna och karusellutbudet till slut börjar te sig lite begränsat? När de rödgula varningskyltarna i helt plötsligt är värda en andra titt och därtill verkar syfta på dig. När det inte längre är känns "värt" att hänga med, kanske för att man faktiskt inte gör det. Då processerna går lite fööör långsamt och marginalerna inte längre är på din sida.
Vad ska man göra då?
Är det värt att fortsätta cirkulera på ett nöjesfält där farfarsbilarna helt plötsligt är din nya "Balder"?
Är det värt att chansa på att man inte kommer att ramla och bryta lårbenshalsen bakom chokladhjulet, eller att man en dag går i i lustiga huset och på något sätt inte lyckas hitta ut?
Att hoppas på att man får turen att likt madame Jeanne Calment vid 122 års ålder fade away i apoptos, eller att vid 104 års ålder fortfarande ha hela sin syskonskara vid sin sida, kanske är att hoppas på för mycket?
För visst är livet ett nöjesfält. Men den dag kommer då karusellerna konstant tycks vara stängda för reparation. Någonstans inte allt för långt bort kommer du att skymta det nya tivolit med de lite snabbare radiobilarna och de lite högre uppskjuten (eller är det bara du som blivit kortare?), men du kommer av någon outgrundlig anledning inte att finna det värt mödan att ta dig dit.
Du kommer att vara mätt på sockervadd. Bergen och dalarna får det inte längre att pirra i kroppen. "Fritt Fall" , med eller utan lutning, får dig inte längre att skrika rakt ut. Dina nära och kära står inte längre att finna bland biljettbås och heliumballonger. Är det då inte dags att gå hem?
Jo, antagligen. Men den dagen; den sorgen. Än finns MÅNGA karuseller kvar att testa! =D
CARPE DIEM!
Ny rubrik, Status: Trött, Punkt.
Inlägg 2009-09-16, skrivs av Antonia. Nytt stycke.
Klockan är 19.30 och du funderar på om det inte är läggdags snart medan du gäspar dig igenom ett styrelsemöte.
Är det nya influensan som gör dig en sorglig ursäkt för ditt vanliga jag, hålögd av trötthet men tappert leende?
Nej. Du har förmodligen bara drabbats av klin. Eller propedeutikveckan snarare.
Mycket roligt, mycket intryck, mycket övning och adrenalinpåslag titt som tätt. Efter en dag på kliniken knallar man trött mot "utsidan" genom Ackis kulvertsystem.
Väl hemma filar man antagligen lite till på sin status-fusklapp eller bättrar på rubriken "Aktuellt" i sina journalanteckningar som skall presenteras på morgondagens genomgång med gruppen, alternativt dikteras för att sedan föras in i patientens journal.
Något jag gjorde för första gången idag! (Woop!)
Det tog mig säkert dryga två timmar att producera denna första inskrivningsanteckning, komplett med helstatus anamnes och diger medicinlista (skall man ha nytt stycke för varje LM?!). Två timmar att alltså renskriva mina anteckningar till en något sånär professionell text, utan ett enda "u.a". Och naturlightvis sedan tala in detta på ljudfil något sånär förståeligt, med punkter, kommateringar samt nya stycken på de rätta ställena.
Allt för att en läkarassistent sedan skall kunna göra det till en trevlig journalanteckning. En anteckning formulerad av mig och som kommer att finnas i aktuell patients journal för e v i g t (typ).
Mina vänner; det är stort!
Denna skapandeprocess skall förvisso i framtiden inte ta mig två timmar, utan snarare några minuter. Tanken är nog även att man skall hinna med fler än en patient per eftermiddag; ett faktum som lätt kan ta ner en på jorden när man med stort sympatikuspåslag yttrat sitt "slut på diktatet".
Men snabbheten kommer med tiden har det sagts mig, jag ger alltså mig själv dispens och en mental dunk i ryggen för gott dagsverke!
Jag måste dock erkänna att det till en början kändes något fånigt och ovant att sitta framför en dator med en snitsig mikrofonanordning i handen och monotont tala in sina korthuggna menigar varvade med "ny rubrik" , "punkt" , "komma" och "nytt stycke". Hur kul kan det vara att lyssna på sådant dagarna i ända?
Lite roligare blir det såklart om man råkar staka sig på något ord, varpå en svordom undslipper ens läppar vilket resulterar i att man känner sig ganska manad att ta om aktuellt stycke.
(Denna omtagning är naturligtvis valfri, man kan naturligtvis även sända in diktatet komplett med stakningar, svordomar och konstiga formuleringar till assistenten, och därmed antagligen riskera att både dra på sig, eller formodligen sin handledare, en HSAN-anmälan samt bli känd som den otrevligaste läkarkandidaten i mannaminne... )
Avslutningsvis, efter en dag fylld av status, flashiga stetoskop, krepitationer, thé (nej, jag har inte anammat kaffedrickandet riktigt än), diktat och läkarpyjamasar (det är inte en rock, men klär mig bra ändå), måste jag ändå tillstå att det faktiskt känns ganska bra.
För att inte säga väldigt bra.
Och rätt.
Klin är kul (även om proppen enligt rykten är den roligaste veckan på resterande utbildningsperiod), och jag blir förmodligen en ganska bra och snabbdikterande läkare en vacker dag!
Anledningen till att jag vet att det blir en vacker dag är för att alla dagar egentligen är ganska vackra, om man tänker efter, när man trivs där man står mitt i livet och har allt man vill ha.
Idag var en vacker dag. Imorgon blir en vacker dag. Och min handledare rockar. I läkarpyjamas.
Slut på inlägget. Punkt.
Klockan är 19.30 och du funderar på om det inte är läggdags snart medan du gäspar dig igenom ett styrelsemöte.
Är det nya influensan som gör dig en sorglig ursäkt för ditt vanliga jag, hålögd av trötthet men tappert leende?
Nej. Du har förmodligen bara drabbats av klin. Eller propedeutikveckan snarare.
Mycket roligt, mycket intryck, mycket övning och adrenalinpåslag titt som tätt. Efter en dag på kliniken knallar man trött mot "utsidan" genom Ackis kulvertsystem.
Väl hemma filar man antagligen lite till på sin status-fusklapp eller bättrar på rubriken "Aktuellt" i sina journalanteckningar som skall presenteras på morgondagens genomgång med gruppen, alternativt dikteras för att sedan föras in i patientens journal.
Något jag gjorde för första gången idag! (Woop!)
Det tog mig säkert dryga två timmar att producera denna första inskrivningsanteckning, komplett med helstatus anamnes och diger medicinlista (skall man ha nytt stycke för varje LM?!). Två timmar att alltså renskriva mina anteckningar till en något sånär professionell text, utan ett enda "u.a". Och naturlightvis sedan tala in detta på ljudfil något sånär förståeligt, med punkter, kommateringar samt nya stycken på de rätta ställena.
Allt för att en läkarassistent sedan skall kunna göra det till en trevlig journalanteckning. En anteckning formulerad av mig och som kommer att finnas i aktuell patients journal för e v i g t (typ).
Mina vänner; det är stort!
Denna skapandeprocess skall förvisso i framtiden inte ta mig två timmar, utan snarare några minuter. Tanken är nog även att man skall hinna med fler än en patient per eftermiddag; ett faktum som lätt kan ta ner en på jorden när man med stort sympatikuspåslag yttrat sitt "slut på diktatet".
Men snabbheten kommer med tiden har det sagts mig, jag ger alltså mig själv dispens och en mental dunk i ryggen för gott dagsverke!
Jag måste dock erkänna att det till en början kändes något fånigt och ovant att sitta framför en dator med en snitsig mikrofonanordning i handen och monotont tala in sina korthuggna menigar varvade med "ny rubrik" , "punkt" , "komma" och "nytt stycke". Hur kul kan det vara att lyssna på sådant dagarna i ända?
Lite roligare blir det såklart om man råkar staka sig på något ord, varpå en svordom undslipper ens läppar vilket resulterar i att man känner sig ganska manad att ta om aktuellt stycke.
(Denna omtagning är naturligtvis valfri, man kan naturligtvis även sända in diktatet komplett med stakningar, svordomar och konstiga formuleringar till assistenten, och därmed antagligen riskera att både dra på sig, eller formodligen sin handledare, en HSAN-anmälan samt bli känd som den otrevligaste läkarkandidaten i mannaminne... )
Avslutningsvis, efter en dag fylld av status, flashiga stetoskop, krepitationer, thé (nej, jag har inte anammat kaffedrickandet riktigt än), diktat och läkarpyjamasar (det är inte en rock, men klär mig bra ändå), måste jag ändå tillstå att det faktiskt känns ganska bra.
För att inte säga väldigt bra.
Och rätt.
Klin är kul (även om proppen enligt rykten är den roligaste veckan på resterande utbildningsperiod), och jag blir förmodligen en ganska bra och snabbdikterande läkare en vacker dag!
Anledningen till att jag vet att det blir en vacker dag är för att alla dagar egentligen är ganska vackra, om man tänker efter, när man trivs där man står mitt i livet och har allt man vill ha.
Idag var en vacker dag. Imorgon blir en vacker dag. Och min handledare rockar. I läkarpyjamas.
Slut på inlägget. Punkt.
Idag...
... var första propedeutikdagen. Oj, vad kul det ska bli med klin!
... kom första fjäsk-spexet. Preklin är också roligt!
... sprang jag med lätta steg längs Fyrisån i solsken. Och drog på mig en nätt förkylning?
... upptäckte jag Joshua Radin.
... vann jag ett av mina egna privata slag. Mer om det någon annan gång.
... log jag en hel eftermiddag.
... fick jag fler träningskompisar. Magrutor nästa?
... var en bra dag!
... kom första fjäsk-spexet. Preklin är också roligt!
... sprang jag med lätta steg längs Fyrisån i solsken. Och drog på mig en nätt förkylning?
... upptäckte jag Joshua Radin.
... vann jag ett av mina egna privata slag. Mer om det någon annan gång.
... log jag en hel eftermiddag.
... fick jag fler träningskompisar. Magrutor nästa?
... var en bra dag!
