Idag tog jag tåget till hösten.
I dubbel bemärkelse, för det känns faktiskt lite kallare och mer höstigt efter en lite drygt (och dryg..) två timmar lång resa norrut.
Gräset är inte riktigt lika grönt, vinden biter något mer. Och såg jag inte nyss ett löv falla från det träd som så effektivt skyddar mitt rum från insyn?
Kanske är det bara det platta fallet från att vara omgärdad av familj och åter få husera på en lite större yta än mina 20 kvm som jag tycks uppleva när ensamheten nu kommer över mig. Mitt korridorrum känns liite mindre än förr, och återkomsten till Uppsala känns liite mer vemodig än väntat!
Som tur är vet jag att känslan går över! Det är den obligatoriska post-besök/hemmavistelse depressionen som än en gång sänkt sig över mig liksom så många andra studenter i dessa tider. En depression som än en gång kommer att lätta om någon dag när man får alldeles för mycket att tänka på för att orka sura över att man tvingas ställa sig vid spisen o tillreda matlådor för egen maskin.
Det hör liksom till att sörja hemmaservicens och familjelivets ”bortgång”, och det gör lika ont varje gång de rycks ifrån en. Och varje gång vänjer man sig lika snabbt vid att åter ta hand om sig själv för en period, så pass mycket att det kanske dröjer ett tag till nästa visit..
Att man tillslut finner sig tillrätta igen hindrar förstås inte timlånga uppdaterings- alt. jag-känner-mig-lite-ensam-just-nu-samtal med nära och kära. Men när man bor i korridor blir det förstås inte många av den senare typen heller. (Korridor vs. lägenhet: 1-0)
På tal om korridor bor jag ju nu i en, för mig, helt ny! Och om den var tom i juli månad när jag också huserade här så borde den vara allt annat än det just nu, dagen innan massvandringen till universitetets alla större salar för upprop äger rum.
Kanske dags att koppla på charmen och göra entré på riktigt?
Eller gå ut i solen och njuta av min sista sommarlovsdag år 2009?
Svårt val…
