Vid väl vald ålder hoppar jag fallskärm och avstår från att lösa ut den.
Livet är lite likt ett nöjesfält man aldrig kan få nog av. En salig blandning av "pirr-i-magen"-attraktioner och farfarsbilar. Långa köer. Berg och dalar. Läskiga karuseller eller hysteriskt roliga, karuseller som får dig att hålla andan eller skrika rakt ut.
Ibland har man såklart oturen att kliva på en av de andra varianterna (kanske för man vill göra medföljande vän glad, eller så glömde man för en stund vad det var man faktiskt gillar). Ni vet de som snurrar jättesnabbt, vänder upp och ner på både magsäck och rumsuppfattning samt som man bara önskar man kunde stoppa i förtid och kliva av.
Även de mer obehagliga åkturerna tar dock turligt nog slut och man kan, med lite baby-rosa spunnet socker i handen, ta en time out på väl vald bänk innan man åter slänger sig ut i folkhavet för att testa säsongens nya underhållningstillskott.
Men vad händer om och när man fått turen att spendera säsong efter säsong, år ut och år in, bland attraktionerna och karusellutbudet till slut börjar te sig lite begränsat? När de rödgula varningskyltarna i helt plötsligt är värda en andra titt och därtill verkar syfta på dig. När det inte längre är känns "värt" att hänga med, kanske för att man faktiskt inte gör det. Då processerna går lite fööör långsamt och marginalerna inte längre är på din sida.
Vad ska man göra då?
Är det värt att fortsätta cirkulera på ett nöjesfält där farfarsbilarna helt plötsligt är din nya "Balder"?
Är det värt att chansa på att man inte kommer att ramla och bryta lårbenshalsen bakom chokladhjulet, eller att man en dag går i i lustiga huset och på något sätt inte lyckas hitta ut?
Att hoppas på att man får turen att likt madame Jeanne Calment vid 122 års ålder fade away i apoptos, eller att vid 104 års ålder fortfarande ha hela sin syskonskara vid sin sida, kanske är att hoppas på för mycket?
För visst är livet ett nöjesfält. Men den dag kommer då karusellerna konstant tycks vara stängda för reparation. Någonstans inte allt för långt bort kommer du att skymta det nya tivolit med de lite snabbare radiobilarna och de lite högre uppskjuten (eller är det bara du som blivit kortare?), men du kommer av någon outgrundlig anledning inte att finna det värt mödan att ta dig dit.
Du kommer att vara mätt på sockervadd. Bergen och dalarna får det inte längre att pirra i kroppen. "Fritt Fall" , med eller utan lutning, får dig inte längre att skrika rakt ut. Dina nära och kära står inte längre att finna bland biljettbås och heliumballonger. Är det då inte dags att gå hem?
Ibland har man såklart oturen att kliva på en av de andra varianterna (kanske för man vill göra medföljande vän glad, eller så glömde man för en stund vad det var man faktiskt gillar). Ni vet de som snurrar jättesnabbt, vänder upp och ner på både magsäck och rumsuppfattning samt som man bara önskar man kunde stoppa i förtid och kliva av.
Även de mer obehagliga åkturerna tar dock turligt nog slut och man kan, med lite baby-rosa spunnet socker i handen, ta en time out på väl vald bänk innan man åter slänger sig ut i folkhavet för att testa säsongens nya underhållningstillskott.
Men vad händer om och när man fått turen att spendera säsong efter säsong, år ut och år in, bland attraktionerna och karusellutbudet till slut börjar te sig lite begränsat? När de rödgula varningskyltarna i helt plötsligt är värda en andra titt och därtill verkar syfta på dig. När det inte längre är känns "värt" att hänga med, kanske för att man faktiskt inte gör det. Då processerna går lite fööör långsamt och marginalerna inte längre är på din sida.
Vad ska man göra då?
Är det värt att fortsätta cirkulera på ett nöjesfält där farfarsbilarna helt plötsligt är din nya "Balder"?
Är det värt att chansa på att man inte kommer att ramla och bryta lårbenshalsen bakom chokladhjulet, eller att man en dag går i i lustiga huset och på något sätt inte lyckas hitta ut?
Att hoppas på att man får turen att likt madame Jeanne Calment vid 122 års ålder fade away i apoptos, eller att vid 104 års ålder fortfarande ha hela sin syskonskara vid sin sida, kanske är att hoppas på för mycket?
För visst är livet ett nöjesfält. Men den dag kommer då karusellerna konstant tycks vara stängda för reparation. Någonstans inte allt för långt bort kommer du att skymta det nya tivolit med de lite snabbare radiobilarna och de lite högre uppskjuten (eller är det bara du som blivit kortare?), men du kommer av någon outgrundlig anledning inte att finna det värt mödan att ta dig dit.
Du kommer att vara mätt på sockervadd. Bergen och dalarna får det inte längre att pirra i kroppen. "Fritt Fall" , med eller utan lutning, får dig inte längre att skrika rakt ut. Dina nära och kära står inte längre att finna bland biljettbås och heliumballonger. Är det då inte dags att gå hem?
Jo, antagligen. Men den dagen; den sorgen. Än finns MÅNGA karuseller kvar att testa! =D
CARPE DIEM!
Kommentarer
Trackback
