Antonia

Ringer hem. På något omedvetet stadium för att mucka gräl. Min bror svarar, något oentusistiskt.

Det är allt som behövs.

Vi svär sedan lite och förbannar varandra en stund. Han gör tillslut en paus i muttrandet, frågar;

”- Men hur är det annars? ”.

Jag älskar mina bröder. Det är endast de som låter en komma undan med sådant beteende,som på något plan förstår att det behövs ibland. Det är endast dem jag kan skrika mig hes på, och bli skriken tillbaka på. För att sedan efteråt skratta tillsammans och veta att allt är OK.

K fortsätter med att insiktsfullt slå huvudet på spiken.

”- Har du kommit fram till om det blir en Mac än? ”

Jo, för visst är det bland annat DET som gnager. Konstant. Ett ältande som gör mig oerhört irriterad. Det har tagit upp alldeles för mycket tankeverksamhet och tid, men för en som lider av beslutsångest är det inte ett lätt beslut.

Blir det en Apple; vad ska jag då ha?  En söt vit historia eller en mer upphottad Pro? Hur mycket minne behövs, och vilken storlek? Kommer det att innebära merarbete? Hur funkar egentligen en Mac? Är det mer värt att köpa en PC?

Mamma och pappa kunde inte vara mer ointresserade. Deras ståndpunkt lyder ”säg till när du bestämt dig så lägger vi över pengarna”.

Men att någon då i alla fall låtsas i bry sig om aktuellt dilemma i min lilla värld, även om jag vet att min bror faktiskt INTE tycker att jag ska skaffa Mac, värmer. Någon jag kan lägga upp mina argument för och se om de håller. Så att jag kanske kan bestämma mig innan år tjugohundra-aldrig.

Så idag ringde jag alltså hem, muckade gräl, och sade hej då lite gladare.

Hur gör ensambarn?

(Igår var det för övrigt "Kulturnatt". Jag kände mig som en barnfamilj. Jag tittade på EMOs (riktiga, parentes i parentesen) och köpte godis från marknadsstånd. Jag konstaterade att jag nog inte är så kulturellt lagd ändå.

Big surprise...)