Antonia

Inlägg 2009-09-16, skrivs av Antonia. Nytt stycke.

Klockan är 19.30 och du funderar på om det inte är läggdags snart medan du gäspar dig igenom ett styrelsemöte.
Är det nya influensan som gör dig en sorglig ursäkt för ditt vanliga jag, hålögd av trötthet men tappert leende?

Nej. Du har förmodligen bara drabbats av klin. Eller propedeutikveckan snarare.
Mycket roligt, mycket intryck, mycket övning och adrenalinpåslag titt som tätt. Efter en dag på kliniken knallar man trött mot "utsidan" genom Ackis kulvertsystem.

Väl hemma filar man antagligen lite till på sin status-fusklapp eller bättrar på rubriken "Aktuellt" i sina journalanteckningar som skall presenteras på morgondagens genomgång med gruppen, alternativt dikteras för att sedan föras in i patientens journal.
Något jag gjorde för första gången idag! (Woop!)

Det tog mig säkert dryga två timmar att producera denna första inskrivningsanteckning, komplett med helstatus anamnes och diger medicinlista (skall man ha nytt stycke för varje LM?!). Två timmar att alltså renskriva mina anteckningar till en något sånär professionell text, utan ett enda "u.a". Och naturlightvis sedan tala in detta på ljudfil något sånär förståeligt, med punkter, kommateringar samt nya stycken på de rätta ställena.
Allt för att en läkarassistent sedan skall kunna göra det till en trevlig journalanteckning. En anteckning formulerad av mig och som kommer att finnas i aktuell patients journal för e v i g t (typ).
Mina vänner; det är stort!

Denna skapandeprocess skall förvisso i framtiden inte ta mig två timmar, utan snarare några minuter. Tanken är nog även att man skall hinna med fler än en patient per eftermiddag; ett faktum som lätt kan ta ner en på jorden när man med stort sympatikuspåslag yttrat sitt "slut på diktatet".
Men snabbheten kommer med tiden har det sagts mig, jag ger alltså mig själv dispens och en mental dunk i ryggen för gott dagsverke!

Jag måste dock erkänna att det till en början kändes något fånigt och ovant att sitta framför en dator med en snitsig mikrofonanordning i handen och monotont tala in sina korthuggna menigar varvade med "ny rubrik" , "punkt" , "komma" och "nytt stycke". Hur kul kan det vara att lyssna på sådant dagarna i ända?
Lite roligare blir det såklart om man råkar staka sig på något ord, varpå en svordom undslipper ens läppar vilket resulterar i att man känner sig ganska manad att ta om aktuellt stycke.
(Denna omtagning är naturligtvis valfri, man kan naturligtvis även sända in diktatet komplett med stakningar, svordomar och konstiga formuleringar till assistenten, och därmed antagligen riskera att både dra på sig, eller formodligen sin handledare, en HSAN-anmälan samt bli känd som den otrevligaste läkarkandidaten i mannaminne... )

Avslutningsvis, efter en dag fylld av status, flashiga stetoskop, krepitationer, thé (nej, jag har inte anammat kaffedrickandet riktigt än), diktat och läkarpyjamasar (det är inte en rock, men klär mig bra ändå), måste jag ändå tillstå att det faktiskt känns ganska bra.
För att inte säga väldigt bra.
Och rätt.
Klin är kul (även om proppen enligt rykten är den roligaste veckan på resterande utbildningsperiod), och jag blir förmodligen en ganska bra och snabbdikterande läkare en vacker dag!

Anledningen till att jag vet att det blir en vacker dag är för att alla dagar egentligen är ganska vackra, om man tänker efter, när man trivs där man står mitt i livet och har allt man vill ha.
Idag var en vacker dag. Imorgon blir en vacker dag. Och min handledare rockar. I läkarpyjamas.

Slut på inlägget. Punkt.