Antonia

Känslan av att bli mentalt överkörd av en lastbil med extra tungt släp tänker jag mig ungefär korrelerar med känslan efter dagens åttatimmarspass. Föreläsarna avlöste varandra. Syret blev en bristvara.
Den lilla asken i vilken jag trodde mig ha EKG-kunskapen visade sig snarare vara en flyttlåda deluxe inredd med en stor fet labyrint. De två timmarna under vilka den upptäckten gjordes var nog ändå roligast!

Eller nej förresten! Är det kanske den en timme långa genomgången av protonspin och övriga fysikaliska principer som ligger till grund för MR som kammar hem priset som dagens "..." ?
Nu skall jag förvisso inte döma ut vikten av att veta varför och hur alla de avancerade maskiner jag kommer att ha till mitt förfogande inom en snar framtid, faktiskt fungerar. Inte heller skall möjligheten att förväxla T1 och T2 med B1 och B2 (bananer i pyjamas, ni vet...) förringas. Men stod det teknisk fysik på antagningsbeskedet, I  wonder?



Sist på dagen, då folk beredde sig på att fly ur den då totalt syrebefriade salen kom dock Simon från T8. Med kakor och en gnutta humor introducerade han oss lite till det "kliniska" tänkandet.
Klinik for dummies, a.k.a nybakade läkarkandidater:
- Fika är bra.
- De kommande 3,5 åren; Presentera dig. Ofta. För alla. Hela tiden. Varje dag.
- Bli kompis med sjuksyrrorna. (But why?)
- Hur illa du än strular till någonting (läs någon?), gör det med ett leende på läpparna. För vem kan bli arg på en som alltid ler och är glad?

Något som också är roligt på riktigt, förutom den skörd skämt som efter dagen kan skådas  i föreläsningsanteckningarnas ställe bredvid bilderna i mina h a n d  o u t s (Ja, hand outs. Inte hands out eller andra varianter. Hur svårt kan det vara?!), är att mitt lilla bloggpåhitt tydligen inspirerat mina fränder till liknande företag. Nu skall det startas läkarbloggar lite här och var.
Grejt!

Det bevisar ju också att man för att blogga faktiskt inte behöver ha ett sjukligt bekräftelsebehov eller alldeles för mycket fritid (som man exempelvis kan använda till att "uppfinna ett eget språk"... ).
Man behöver tydligen inte heller ha en vilja att glamourifiera sig själv, sitt liv eller det man äter till frukost.
Eller?

Tja, namnförslagen ploppar i alla fall upp som höstsvampar i mitt huvud. Vad sägs om
"...Och vem är Angina?! - En läkarstudents bekännelser..."?
(Eller kanske tre läkarstudenters bekännelser.)

Typiskt inlägg: " Började klockan 8.15, som så många andra dagar. Min vana trogen snoozade jag lite för länge, blev lite sent fallarbete igår. Slevade i mig min havregrynsgröt snabbare än snabbast. Blev morot till "mellis" idag igen, tror det kan vara anledningen till att min hud börjar anta en lätt orange ton. Måste utredas!
Gick på förelänsingar. Fattade nada, men nickade i takt med resten av klassen och försökte verka insatt. (Note to self: läs på allt som kan tänkas vara viktigt inom ämnet "kroppen"). Anna hade hemmagjorda piroger o grejer till lunch. Fancy. Jag glömde min efterrätt hemma idag, annars hade jag lätt vunnit. Snart ska jag träna. Kanske laga mat. Definitivt sova. Men först kolla Littmanns nya, o läsa några kapitel i Sobotta såklart! Hmm, jag undrar vad de där "nationerna" alla snackar om egentligen är för något...  "

Det vore väl inte så dumt?

På tal om plugg är det nu dags att jag gör skäl för epitetet "student" och tar tag i lungcancerfallet som skall redovisas imorgon (tror inte att ett behandlingsförslag a'la aktiv dödshjälp går hem, hur väl det än motiveras).
Lite grundläggande kardiologi skulle uppenbarligen inte heller skada...


Over and out.